m.p.

jag skulle vilja räkna mig till en av de miljoner människor runt om i världen som följt tragedin sedan den dagen den första artikeln dök upp. det var väl i ungefär samma veva som Aftonbladet registrerade sig som startsida på min dator och hennes ansikte dök upp där med det vackra lilla leendet och det krävs någon som förlorat både hjärta och ögon för att inte bry sig, för att inte läsa vad denna oskyldiga varelse råkat ut för. och idag har det gått åtta månader. för en fyraåring är åtta månader anmärkningsvärt länge. för föräldrar att vara utan sin fyraåring är åtta månader en livstid. för hennes två småsyskon är åtta månader tillräckligt många minuter, timmar, dagar för att glömma att storasyster ens existerade.

spekulationerna är ungefär lika många som antalet dagar hon varit borta. 268 för att vara exakt. råkade föräldrarna ta livet ifrån sin lilla dotter? blev hon kidnappad? och isåfall, var det föräldrarna som hade dålig koll på sin dotter? men ska man inte kunna lämna sina barn i ett hotellrum på en turistort med mängder av människor för några timmar, utan att de är borta när man kommer tillbaka? vem ger någon rätt att trampa in i rummet och ta en liten flicka med sig därifrån? är det ens rimligt? jag skulle nog kunna bidra till spekulationerna och när jag förbannar både den brittiska och portugisiska polisen för deras inkompetens vet jag egentligen att jag själv står här lika frågande och följer de rödgråtna föräldrarna med blicken samtidigt som bevisen blinkar varnande rött och pekar rakt på dem. dock är det inte mitt jobb att lösa sanningen, det är min räddning, mig och mitt samvetes räddning. att jag inte behöver. ingen i hela världen förutom de med en bricka med ett visst nummer på behöver. ändå har fonden som föräldrarna skapade samlat in miljontals kronor, så det finns medmänsklighet i denna kalla, råa värld, trots allt? och denna medmänsklighet lever sida vid sida med mördare, kidnappare och pedofiler. imponerande.

nu är världen, eller rättare sagt två amerikanska talkshows, beredda att ge så mycket som tretton miljoner kronor för en exklusiv intervju med föräldrarna till kanske världens mest kända fyraåring. men fyraåringen med de bedjande ögonen är fortfarande försvunnen. begravd eller kidnappad. och tretton miljoner skulle kunna göra skillnad, om pengar kan göra skillnad. gör det någon skillnad om föräldrarna går ut i tv för hundrade gången och visar upp bilden på deras dotter för tusende gången? att någon, någon överhuvudtaget, i världen med minsta kontakt med civilisationen har lyckats undgå denna händelse, detta försvinnande, är högst osannolikt. Om Madeleine enda sedan 3 maj 2007 varit begravd och undangömd av föräldrarna efter en överdos av sömnmedel måste jag erkänna mig imponerad. över deras tårsprängda ögon. känsloladdade tal. enorma entusiasm. förmåga att binda en hel värld. och i så fall lura i sex miljarder människor (med vissa undantag) att deras dotter blivit kidnappad och bortförd av en okänd ondsint människa vars stora sysselsättning är just kidnappning av oskyldiga fyraåringar på hotell i Portugal. om hon inte är undangömd och begravd är det fy skam åt världen för att rikta de röda pilarna åt föräldrarna och lägga ner resurser och tid på att studera dem, förhöra dom och terrorisera dem när de i stället kunde vara ute och leta efter den som orsakat detta rabalder.

efter såhär många rader, såhär många ord och meningar står jag fortfarande på samma plats som jag gjorde vid första ordet. inte klokare, inte säkrare. Madeleine McCann är borta sedan 268 dagar och världen, som redan har vidöppna ögon, måste öppna ögonen mer. hon är överpublicerad och förmodligen den mest kända fyraåring för tillfället men vi får inte börja blunda och bläddra förbi bara för att vi är trötta på hennes historia. hela världen måste se. såklart. jag hoppas bara inte att vi står här med vidöppna ögon utan anledning. jag hoppas inte hon har försvunnit till andra sidan och jag hoppas inte de fyra rödsprängda ögonen tillhörande hennes föräldrar har något med hennes försvinnande att göra. Jag hoppas hon dyker upp och orsakar ungefär samma glädje och förvånande som gubben i lådan. vi måste fortsätta stå med vidöppna ögon. men inte bara för Madeleine. Hon är bara en av flera men hon har haft turen att fånga en hel värld.

Bring Madeleine Home
Får 13 miljoner för en intervju (Aftonbladet 2008-01-26)
"Så här kan hon se ut nu" (Aftonbladet 2008-01-15)
Madeleine McCann m.f. saknade barn


vad vi aldrig får glömma är att Madeleine McCann inte är den enda,
och att stirra på en får inte förblinda oss att inte se alla andra.

melaniepersson,
26-01-08