m.p.

(c) melaniepersson. varsågoda, favorit i repris!

det är tystnaden som skrämmer oss mest.

du gör det svårt att andas när du sätter dig på mitt bröst och låter din kärlek strypa mig. du gör det svårt att andas när du ser på mig med ögon av besvikelse och undrar vart vi tog vägen. för plötsligt har alla konversationer fått ett slut, det är som om de kväver sig själv innan orden hunnit rulla över våra läppar. det är som om stämbanden slår knut på sig själv i samma stund din skugga uppenbarar sig. och de vägrar återgå till ursprungligt läge förrän din skugga passerat, blivit lång och försvunnit utanför gatlyktans sken.

med ben som i vanliga fall är fullt kapabla att springa. och med stämband som i vanliga fall kan ge ifrån sig gälla utrop, höga nog att få någon att vända sig om. med armar som i vanliga fall har kapaciteten att sträcka sig ut och ta tag står jag nu här och ser din skugga passera, bli lång och försvinna. med en dialog i mitt huvud ser jag för mig hur du passerar. nu får jag spela båda parter i min påhittade pjäs. här kan jag stå och förbanna mig själv för ben, armar och stämband som tappat sin funktion. här kan jag stå och fundera på hur ordet hej egentligen uttalas.

men egentligen är det tystnaden som skrämmer oss mest när den slår upp dörren och fyller rummet med sitt dån. det är tystnaden som skrämmer oss mest när den sänker sig över oss som en svart mantel och får det att kännas som om hela världen vilar på våra axlar. det är tystnaden efter kallpratet som skrämmer oss att ta till flykten istället för att upprätta konversationen. det är tystnaden, när den med all sin kraft pressar upp oss mot en inbillad vägg för att tvinga oss till insikt, det är den som skrämmer oss till flykten.

det är svårt att bära ett slut, ett farväl och ett adjö. det är svårt att kväva tystnaden och fylla tomrummen med meningslöst prat om vardagliga saker vi inte alls vill höra. det är svårt att stoppa läpparna från att längta efter kyssarna. och det är svårt att knyta händerna för att hindra en omfamning. det är svårt att inte öppna famnen för minnena i en önskan att återuppleva bara några stunder till. det är svårt att sortera och rensa bort ögonblick, svårt att stoppa i lådor och sätta på vinden.

men svårast av allt är att se dig passera och veta att det är inte, inte egentligen mina armar, ben eller stämband som hindrar. nej, det är hon som håller din hand och ler på det sätt jag brukade le som hindrar. det är hon som du lägger armen om så självklart som hindrar. hon i vars famn du trivs bäst. hon som nu drar iväg med dig i gatlyktans sken. på långt håll har ni samma skugga, på långt håll ser ni ut som en. stämbanden har nog slagit knut trots allt, benen och armarna fungerar nog inte ändå men det gör ingenting, regnet sköljer ändå saltet av mina kinder i kväll och gatlyktan släcks inte förrän solen tagit över.

(c) melaniepersson.
when I think about love, I think about you
and I can't do without love.

tjugosjunde, tjugoåttonde, tjugonionde

Jag minns gatorna och backarna och husen
Jag minns bussarna och affären,

rummet och stranden, stenarna, klipporna

Jag minns bråken, skriken, tårarna

Jag minns skratten, kyssarna, omfamningarna

Jag ville hem, jag ville bort, jag ville stanna för evigt

Jag minns hus vi bråkade den tjugosjunde,

tjugoåttonde, tjugonionde, trettionde och trettioförste

Jag minns hur vi skrek den förste, andre, tredje

Jag minns vågorna och skummet

Jag minns rösterna, skratten, lyckan som flödade

Och som vi låste in oss för att slippa se
Jag ville hem, jag ville bort, jag ville stanna för evigt

Jag minns ljuden, lukten och mattan under fötterna

Jag minns morgonarna, middagarna, kvällarna

Den ljumma vinden, det kyliga havet, kylan mellan oss

Jag minns de tomma orden och allt på rutin

Jag minns försöken, misslyckanden och försöken

Jag ville hem, jag ville bort, jag ville stanna för evigt

Jag minns hur vi försökte prata och reda ut

Hur det slutade i en kyla, kallare än havets

Jag minns hur vi skiljdes åt och levde var för sig

Jag minns hur det kändes att inse sanningen

Men vi blundade så hårt vi bara kunde för att slippa se

Och vi ville hem, vi ville bort, vi ville stanna för evigt.

Jag ville frysa tiden

Du ville stanna tiden

Jag ville skratta igen

Du ville le som förut

Vi ville stanna för evigt.

melaniepersson.

(c) melaniepersson. jag var ute och såg höst bli vår.

Kröniska skriven för Svenska B om fördomar för det svenska språket.
Tar tacksamt emot all form av kritik :)

Är du intresserad av att vara med i en undersökning?

frågade han med sin värmländska dialekt.

Har du någonsin tänkt på hur du pratar? Eller hur alla andra pratar? Har du tänkt efter på vilken röst du egentligen föredrar och om du behandlar en gotlänning och en värmlänning lika och om hon där som pratar rikssvenska kanske inte låter lite mer bildad ändå? Och han på bussen i morse som tog plats med sin breda skånska, hade han varit lika jobbig om det hade varit en dialekt som tilltalade dig? Hade du kanske gått med på värmlänningens undersökning om han inte varit värmlänning utan om hans röst hade uttalat orden på rikssvenska istället?

Det var som de sa på engelsklektionen vi tvingade oss igenom i morse. Vi lyssnade på ett ljudband om djurrätt och djurförsök och det var en tjej, brittisk av hennes dialekt att döma, som talade. Vi satt under hela ljudbandet och småskrattade, kommenterade hennes uttal och upprepade vissa ord som vi tyckte lät alldeles extra roliga. Jag kom att tänka på det nu, och jag kom att tänka på att jag nog inte minns någonting från vad hon sa. Jag minns de roliga orden, hur betoningen på vissa vokaler lät men jag tror jag har glömt innehållet. Vår lärare sa efter att det var synd att de valt just henne, Judith hette hon, till att prata på bandet och till en början höll jag med. Det var ju synd, vi hade inte lyssnat, hon hade kanske något bra att säga, några klockrena kommentarer jag kunde tagit åt mig av och hon hade kanske kunnat påverka mig att agera annorlunda i en framtida situation, om jag hade lyssnat, om hennes röst hade varit annorlunda. Ja, av de anledningarna var det synd men ändå ligger inte problemet hos henne. Det är inte hennes röst som borde ändras, det är inte hennes dialekt som borde utrotas och det är absolut inte hon som borde bytas ut! Nej det är jag, och säkerligen många fler, som borde ifrågasätta, ändra och avlägsna våra fördomar så att vi kan bemöta folk från olika delar av världen, av Europa och av Sverige på det sätt de förtjänar bortom deras dialekter, slangord och språk.

I Aftonbladet den 30 april 2005 skrev Petter Ovander en artikel med rubriken "Dialekterna vi inte tror på" som är baserad på en undersökning Handelns utredningsinstitut gjort om rikssvenskan och sju dialekter. I den framgår att 54 procent av den svenska befolkningen föredrar rikssvenskan, följd av norrländskan med sina 25 procent och skånskan hamnade på fjärde plats med sina 10 procent. Allra längst ner hamnade värmländskan och som förklaring till det säger Tina Thörner, rallyförare och värmlänning, att värmlänningarna ser lättare på livet och kan därmed uppfattas som en aning oseriösa. Jag kan förstå Thörners försvar och om jag ser till vem jag själv föredrar när till exempel telefonförsäljare ringer kan jag passa på att bli rosig om kinderna o skamset erkänna att jag minsann också har fördomar och jag hade sannerligen inte rankat värmländskan högre upp. Jag vet hur det är när försäljarna ringer och försöker trycka på en allt från strumpor till tidningsprenumerationer eller frågar om man vill vara med i en undersökning. Är dialekten inte vad som tilltalar mig blir svaret alltid att personen i fråga, ofta en av mina föräldrar, inte är hemma (märkligt nog ringer de gärna mitt på dagen en vardag och vem är egentligen hemma då) och sen lägger jag på. De femton minuterna som följer därefter upprepar jag för den som befinner sig närmast, med ett desperat försök att härma dialekten, vad personen sagt. Plötsligt har jag förlöjligat den replik han/hon måste säga massvis med gånger om dagen och som säkert hade tilltalat mig att åtminstone tänka efter och överväga, om dialekten varit den jag önskade.

Stora delar av Sverige har också oändliga fördomar mot bönderna eller helt enkelt bara de som bor utanför stadens centrum. Du hör dem på flera meters avstånd tack vare dialekten och antar automatiskt att de är långt mindre bildade än de som håller sig till den förfinade skånskan eller som rent av vågar försöka sig på rikssvenskan. Anledningen till dessa grova fördomar är förmodligen att de människor vi är vana vid använder den breda skånskan är äldre människor och faktiskt gärna i mindre byar och samhällen. Med äldre människor anses det dock inte lika hemskt och obildat, där är det mer accepterat även om det fortfarande är en sak som leder till skratt kvällarna efter man hälsat på mormor och morfar för självklart måste man upprepa meningar och ord som låtit extra roliga, extra hemska och extra "bonniga".

Min egen mormor och morfar tar gärna till dedär "bonniga" orden med jämna mellanrum och förgyller tillvaron för oss flesta, några som dock gärna tystar ner och rättar till är föräldrarna till de mindre barnen som just nu fungerar som svampar, inget undgår deras öron eller den vilja de har att lyssna, lära och upprepa. Med motivering om att det låter hemskt på dagis eller att den stackars lilla treåringen till och med kommer att bli mobbad på dagis då han dyker upp där och säger "tack för mauden" på riktigt härligt bred skånska försöker föräldrarna på ett diskret men bestämt sätt att räta upp sina föräldrars språk. När vi väljer att göra såhär för att skydda våra barn håller vi samtidigt på att hindra den kommande generationen från att lära sig vårt speciella sätt att tala och på detta vis kommer den skånska dialekten att utrotas. Jag väljer att inte uttala mig om det är rätt eller fel, jag är själv inte särskilt förtjust i den breda skånskan och när jag tar den i min mun är det för det mesta för att skämta och vara oseriös, men det är en händelse vi måste börja se och överväga. Det allra viktigaste, dock, är att treåringen aldrig ska bli mobbad för sitt sätt att tala, om han/hon så säger mat eller maud. Trots detta kan problem självklart uppstå i framtiden, för till det barn som pratar bred skånska och som i sjuårsåldern ska lära sig stava kan du aldrig säg att "mat stavas som det hörs" vilket annars är ett väl använt uttryck i vårt relativt lättstavade språk.

Dessa språkliga fördomar inte bara avvisar människor som kanske borde få en chans, utan framförallt begränsar de oss till att bara lyssna på vissa människor, vissa personer och i många fall kanske personer som säger totalt oviktiga saker, men vad gör det? De sa ju i alla fall det på ett fint sätt! För att kunna komma vidare och kliva över denna mur som totalt förvränger hela vår verklighetssyn måste vi för det första se varifrån dessa fördomar kommer. Bara för att rikssvenskan pratas i tv och radio innebär inte det att gotlänningarna inte är lika seriösa. Bara för att Stockholm är Sveriges huvudstad innebär inte det att alla stockholmare, bildad som obildad, vet bättre vad de talar om än vad värmlänningarna gör. Fördomar är inget vi föds med, de förs in i vårt liv utan att vi märker det på ett flertal olika sätt. När en komiker som i vanliga fall pratar stockholmska tar till värmländska i tv-rutan blir automatiskt den dialekten väldigt komisk och vi som sett programmet kommer alltid associera till komikern när någon pratar värmländska. Likadant gäller de andra dialekterna då vi till exempel kan referera till Tiffany Persson, Hipp Hipp!-profilen från Staffanstorp som pratar bred skånska samtidigt som hon beter sig på sämsta möjliga sätt som kan få oss att ligga dubbelvikta av skratt men som samtidigt förstår det seriösa bakom den skånska dialekten. Som jag sa innan så innebär det inte att rikssvenskan vet bäst bara för den hörs i tv och radio men jag tror att sättet att tala i tv och radio kan ligga till grund för många av våra fördomar. De dialekter vi inte är vana vid att höra och som därmed inte syns i seriösa tillfällen; nyhetssändningar, intervjuer, riksdagsfilmningar och partidebatter blir automatiskt mindre trovärdiga i våra öron.

Språket är vår möjlighet att nå ut till folk. Sättet att tala är lika individuellt som sättet vi väljer att klä oss på så nästa gång bör vi alla ta och lyssna två gånger. Alla språk, dialekter och ord har sin charm. Alla personer har sitt alldeles eget sätt att framföra sina åsikter och oavsett vilken vokal de betonar eller hur mycket slang de svänger sig med så är åsikterna lika mycket värda.

melaniepersson.
08-03-08