m.p.

(c) melaniepersson. idag är jag säker.

jag undrar om det är möjligt att finna sin drömprins tvåtusensju. sjutton år gammal. jag har knappt sett en centimeter utanför landsgränserna. inte vidgat mina vyer, kysst hundratals grodor och lagt blommor under kudden en midsommarnatt. som barnen i bullerbyn. jag har ännu inte försökt förändra och rädda världen, eliminera all svält och alla krig och bränna alla vapen. jag har inte gjort en stor upptäckt eller ens skaffat lägenhet, jobb och ett liv. jag bor i en by med knappt tvåhundra andra och alla har de levt färdigt sina ungdomsdagar. jag har inte ens börjat, antar jag.

ändå känner jag mig så säker, när du är hundratals mil bort liksom när jag stirrar rakt in i djupa ögon. jag är säker när du sveper in mig i din famn, jag är säker när du kysser mig med handen under min haka, jag är säker när du lägger armen om mina axlar, när du kysser min nacke, håller mig nära intill eller somnar två centimeter ifrån mig. Jag är säker när vi skriker så väggarna ger vika, när vi bråkar om onödiga saker, när vi tjurar i minuter som känns som evigheter. När vi vägrar prata fast att vi inget hellre vill, eller när vi slösar bort dyrbar tid på tråkigt tjafs. Jag är säker även då.

Det är overkligt, orimligt, omöjligt. Det är fantastiskt, underbart, enastående.

magin från kyssen tvåtusenfem, tre år tillbaka, har dröjt sig kvar som en osynlig slöja kring mitt hjärta. nej, jag har aldrig räddat världen eller gjort underverk. jag har inte sett allt man borde se, träffat alla man borde träffat eller gjort allt man borde göra. men jag vet, att oavsett vad jag ser, vem jag träffar eller vad jag gör så har mitt hjärta redan funnit sin inriktning och min själ har redan funnit sin livskamrat. jag har redan funnit dig.

sen dagen tvåtusenfem har mina tankar aldrig varit fria, från dig.
sen dagen tvåtusenfem sitter smaken av dig kvar på mina läppar.
sen dagen tvåtusenfem känner jag fortfarande trycket av din hand i min.

idag tvåtusenåtta, har jag lärt mig, att jag hittade rätt för längesen.

den fjärde november tvåtusensju vaknade jag nära en värme jag aldrig känt, med ett leende som aldrig därefter ville fly. min kropp hade intagits av tusentals kärleks-fjärilar och jag ville aldrig bryta förtrollningen som vilade över oss då.

jag hittade rätt för längesen.

idag är jag säker.

på dig. på oss.



melaniepersson.