26 november 2007,
I swear I left her by the river
I swear I left her safe and sound
I need to make it to the river.
den växer ännu. med samma styrka och passion som förut. med blad som fortfarande strömmar över av klorofyll. med livslust och med en kämparglöd som vi, för så länge sedan, förlorade. den skulle symbolisera oss. eller möjligtvis vår kärlek. eller kanske bara kärlekens styrka, att växa, leva och hålla vid liv. den skulle symbolisera något vackert, något underbart, något evigt. nu står den där, som en symbol för förlust, som en påföljd av en lögn om en evighet som aldrig kom.
jag skulle kunna krossa den. riva den i småbitar. låta bladen leka älskar, älskar inte. eller bara låta den stå. som en symbol. kanske för något som kunde varit. kanske för något vi alla drömmer om, men dock inte kommer uppleva. jag kan låta den stå som en symbol, som ett minne, som en lärdom. ett misstag du lärt av och aldrig gör igen. om jag bara visst vad misstaget var. om jag bara visst om det var fel från början? eller mötte felen oss senare? efter ett tag, när kärleken började vekna, var det då vi glömde vem vi älskade?
du sa att den skulle stå för oss. du satte den på bordet framför mig och sa att den skulle stå för oss. det var vår kärlek så koncentrerad att det uppstått ett objekt. den hade svackor, precis som vi. ibland krävde den extra mycket, ibland trodde jag att den givit upp. som om jag försummat den och glömt ge allt det jag egentligen kunde ge. den var lika levande som kärleken med alla dess upp och ner och bergochdalbanasvängar. men nu står den där som ett hån mot människan och mot förhållanden. med ett skratt i en inbillad mungipa åt oss och allt vi tror oss kunna kontrollera.
och jag möter den varje dag. i en konfrontation om makt och begär. om kärlek, ångest och förlust. om sådant som går att läka och sådant som aldrig försvinner. den höll sig längre än oss och växte med en stomme starkare än kärleken. och om dess klena stjälk med sina hjärtformade blad hade en styrka större än kärleken, är inte det då tillräcklig fakta för oss för att inse kärlekens skörhet? den klarar inte hårda törnar och snäva svängar. den måste ständigt bekräftas och bestyrkas. nu ser den på mig med ett skratt i en inbillad mungipa och jag måste möta den igen. jag måste möta den igen.
melaniepersson.
23 november 2007,
it's only discussions
maybe hundreds
but only discussions
and it won't ever change
all the things we share.
det var aldrig meningen att det skulle gå så här långt, att det skulle bli så här eller att vi skulle vara där vi är idag. det var absolut ingenting jag hade planerat, än mindre förväntat mig. det var aldrig meningen att det skulle bli kärlek, eller att det skulle växa med en sådan styrka. självklart var det inte meningen att vi skulle falla tillbaka igen. eller börja om. eller bygga vidare på. återuppta. vi kan kalla det vad vi vill. det var inte meningen att den kyssen skulle förändra allting; för dig, för mig, för oss. men jag skulle aldrig få för mig att ta tillbaka den, eller någonting som skett därefter. men det var inte meningen den mörka höstkvällen.
men det spelar ingen roll för jag vill att du ska vara där när jag vaknar. Varje morgon, från idag och framåt. Jag vill att du ska säg att det är så, att det alltid kommer vara så, att den här gången ska det vara längre, om möjligt, för evigt. jag vill att våra vackra ord och fina meningsbyggnader ska vara verklighet. att våra, för jag hoppas de är dina med, drömmar ska vara lite mer än drömmar. lite mer verklighet. lite mer framtid. lite mer rimligt. jag vill existera tillsammans med denna kärlek även när en tid passerat och mycket försvunnit. förändrats. Jag vill hemskt gärna höra dig säg att det inte är rätt av mig att ifrågasätta hur du känner. du har ju inte fel, jag borde veta.
du gör det svårt att andas när du inte är här. det blir en spänning över bröstet jag inte kan hantera. i din famn har jag funnit kärlekens alla former. det är där spänningen lättar. i din famn kväll som natt som dag. i minuter och timmar, när tiden försvinner och liksom flyger förbi. men som jag saknar dig när dörren stängs bakom din rygg. som jag saknar dig i din frånvaro. det är som om jorden snurrar med en långsammare hastighet när du lämnar rummet. det ger mig tid att tänka, tid att känna, att utan dig är inte som med dig. att utan dig är fel.
melaniepersson.
men det spelar ingen roll för jag vill att du ska vara där när jag vaknar. Varje morgon, från idag och framåt. Jag vill att du ska säg att det är så, att det alltid kommer vara så, att den här gången ska det vara längre, om möjligt, för evigt. jag vill att våra vackra ord och fina meningsbyggnader ska vara verklighet. att våra, för jag hoppas de är dina med, drömmar ska vara lite mer än drömmar. lite mer verklighet. lite mer framtid. lite mer rimligt. jag vill existera tillsammans med denna kärlek även när en tid passerat och mycket försvunnit. förändrats. Jag vill hemskt gärna höra dig säg att det inte är rätt av mig att ifrågasätta hur du känner. du har ju inte fel, jag borde veta.
du gör det svårt att andas när du inte är här. det blir en spänning över bröstet jag inte kan hantera. i din famn har jag funnit kärlekens alla former. det är där spänningen lättar. i din famn kväll som natt som dag. i minuter och timmar, när tiden försvinner och liksom flyger förbi. men som jag saknar dig när dörren stängs bakom din rygg. som jag saknar dig i din frånvaro. det är som om jorden snurrar med en långsammare hastighet när du lämnar rummet. det ger mig tid att tänka, tid att känna, att utan dig är inte som med dig. att utan dig är fel.
melaniepersson.
18 november 2007,
I always said that I would make mistakes
I'm only human, and that's my saving grace
I wear a halo when you look at me
Why can't you see me as I really am.
ditt sätt att se på mig skrämmer mig ibland, det tillåter inga misstag, inga felsteg. du ser på mig med ögon av förundran, som om jag vore ett prickfritt helgon, som om jag aldrig gjort misstag eller i alla fall aldrig kommer göra några fler. det är som om du verkligen förväntar dig att jag alltid kommer gå med stadiga steg. inga snedsteg, inget vacklande, absolut inget fallande. det är som om du förväntar dig att jag har hela framtiden nerskriven och planerad. en plan jag tänker följa till punkt och pricka och aldrig ska jag gå snett, snubbla över gamla minnen eller falla på grund av för tunga tyngder.
du har skapat dig en bild av mig och satt mig på en tron högt över er andra. som om jag skulle runna regera ett rike med mina felfria handlingar och min prickfria utstrålning. dina ögon, dina blickar tillåter inga felsteg, inga misslyckande och det är som att smyga runt på en spikmatta där minsta feltramp kan leda till en förrödelse. det är som att gå på smala knarrande broar över vilda flodar, som att gå på lina över raviner. det är dömt att misslyckas, det borde även du se, fast att dina ögon är förblindade.
mest av allt skrämmer din reaktion mig, den reaktion som kommer uppstå när du inser att du har fel. att jag varken är prickfri, felfri eller ett helgon. att jag inte passar på tronen, att jag inte kan styra ett rike eller ett folk och att min utstrålning innehåller både hål och sprickor som inte går att laga eller förneka. mest av allt vill jag inte se besvikelsen som kommer mörka dina ögon och minst av allt vill jag möta den blick du då kommer få. och det skrämmer mig så mycket när du förväntar dig att jag bara kommer gå med stadiga steg. men mest av all skrämmer det mig för jag undrar om du hade klarat av att fånga mig om jag vacklade och föll.
melaniepersson.
du har skapat dig en bild av mig och satt mig på en tron högt över er andra. som om jag skulle runna regera ett rike med mina felfria handlingar och min prickfria utstrålning. dina ögon, dina blickar tillåter inga felsteg, inga misslyckande och det är som att smyga runt på en spikmatta där minsta feltramp kan leda till en förrödelse. det är som att gå på smala knarrande broar över vilda flodar, som att gå på lina över raviner. det är dömt att misslyckas, det borde även du se, fast att dina ögon är förblindade.
mest av allt skrämmer din reaktion mig, den reaktion som kommer uppstå när du inser att du har fel. att jag varken är prickfri, felfri eller ett helgon. att jag inte passar på tronen, att jag inte kan styra ett rike eller ett folk och att min utstrålning innehåller både hål och sprickor som inte går att laga eller förneka. mest av allt vill jag inte se besvikelsen som kommer mörka dina ögon och minst av allt vill jag möta den blick du då kommer få. och det skrämmer mig så mycket när du förväntar dig att jag bara kommer gå med stadiga steg. men mest av all skrämmer det mig för jag undrar om du hade klarat av att fånga mig om jag vacklade och föll.
melaniepersson.
17 november 2007,
Jag lyssnar inte längre, jag stänger fönstret
Inget värt nåt, som inte inger hopp
Jag rusar inte längre erat lopp
Jag står kvar, ser ingen plats för mig i mönstret.
jag vill ha svar fast att jag vet att inga frågor är ställda och jag vill ha svar på frågor som aldrig kommer bli ställda. jag vill se en klarhet och en mening med händelser som jag för länge sedan borde ha glömt. som borde ha raderats, för länge sedan. det finns en mängd frågor att ta upp, en mängd diskussioner att ta sig an. det kommer alltid finnas hundratals problem som vi kan hitta om vi vill, det kommer alltid finnas tusentals anledningar att ge upp. och dessa hundratals problem och tusentals anledningar kommer stå som konkurrenter mot en, två eller tre orsaker att lösa problemen, att inte ge upp, att inte säga farväl och hejdå riktigt än.
vi har väl aldrig någonsin ens för en sekund, trott att det skulle bli lätt. eller problemfritt. vi tog väl aldrig någonsin för givet att det skulle bli bra. eller fungera. men jag hade en förhoppning jag trodde jag delade med dig. jag hade en vilja jag trodde var din vilja också. din rastlöshet blev min, min sömnlöshet blev din. det blev overkligt bra för en tid. det blev lycka högt över normalnivå. och någon sade så ofta att regn följs av solsken, då följs också solsken av regn. jag tror denna någon hade rätt. men du var aldrig en undanflykt. du är inte min flyktväg, du är inte mitt gömställe. men du är en trygghet. du är en källa till något jag aldrig upplevt och som jag därför väljer att lämna utan namn eller närmare beskrivning. till den dag jag finner namn och närmare beskrivning.
jag hade en monolog i mitt huvud. det var en eventuell dialog, det fanns plats för dina ord, meningar och tankar. men alla ord jag hade gjort upp i mitt huvud att säga till dig, de känns nu bara fel och konstiga. jag antar att jag missbedömde situationen när jag skapade min monolog och tänkte över mina ord. jag som var så säker, ja, jag som visste så väl. jag hade en plan och jag hade dragit röda linjer över min karta. med vägar jag skulle gå, med ett tydligt mål dit jag ville nå. ja, jag var så säker. nu känns allting så meningslöst och det är som om jag förlorat dig ikväll, fast att jag nog inte borde känna så.
melaniepersson.
vi har väl aldrig någonsin ens för en sekund, trott att det skulle bli lätt. eller problemfritt. vi tog väl aldrig någonsin för givet att det skulle bli bra. eller fungera. men jag hade en förhoppning jag trodde jag delade med dig. jag hade en vilja jag trodde var din vilja också. din rastlöshet blev min, min sömnlöshet blev din. det blev overkligt bra för en tid. det blev lycka högt över normalnivå. och någon sade så ofta att regn följs av solsken, då följs också solsken av regn. jag tror denna någon hade rätt. men du var aldrig en undanflykt. du är inte min flyktväg, du är inte mitt gömställe. men du är en trygghet. du är en källa till något jag aldrig upplevt och som jag därför väljer att lämna utan namn eller närmare beskrivning. till den dag jag finner namn och närmare beskrivning.
jag hade en monolog i mitt huvud. det var en eventuell dialog, det fanns plats för dina ord, meningar och tankar. men alla ord jag hade gjort upp i mitt huvud att säga till dig, de känns nu bara fel och konstiga. jag antar att jag missbedömde situationen när jag skapade min monolog och tänkte över mina ord. jag som var så säker, ja, jag som visste så väl. jag hade en plan och jag hade dragit röda linjer över min karta. med vägar jag skulle gå, med ett tydligt mål dit jag ville nå. ja, jag var så säker. nu känns allting så meningslöst och det är som om jag förlorat dig ikväll, fast att jag nog inte borde känna så.
melaniepersson.
16 november 2007,
But now, my last wish is
that you do this with me
kiss me here, hold my hand
do this for me now.
If you tried you would remember
all the times you held me in your arms
if you tried you would remember
all the wishes I've told you about
and I swear, if you tried you would remember
the look in my eyes when I said ,,I love you''
But you have walked on from then
left the past behind
and I can see in your eyes
that you've got a new future now
and I am not a part of it, baby I know but...
If you wanted you could
hold me in your arms for a second time
if you wanted you could
let my lips touch yours one more time
yes I swear, if you wanted you could
cause life owes us this second chance
I know you told me ,,drop it" cause it's over now
I still remember how you squeezed my hand
like everything was going to be okay
but guess what?
everything is not okay without you cause...
We both know
I don't have the control anymore
we both know
that from now my future, your future
are on your shoulders
and I swear, we both know
that we belong together, we just haven't found out
how to turn back time, yet.
melaniepersson.
10 november 2007,
And now you just keep trying and
trying to find out where you belong
but don't feel lonely, no not yet
we're still on the same road, we are.
han säger att det finns så mycket att tänka på, här i livet. lägger fram en lista byggd på förnuft som de båda vet att de aldrig kommer följa. han vill inte bli kär i kväll, gärna inte i morgon heller. helst inte så länge människan fortfarande inte kan hantera kärleken. han vill inte bli svag i kväll, och inte i morgon eller dagen därpå i heller. helst inte så länge han inte kan hantera sina svagheter. han tror inte att det går att älska, även dem, brister och svagheter, svackor och fel. därför söker han skydd bakom listan av förnuft. listan med om och men och kanske och allt det som hör därtill. listan med två hundra tänk om och lika många men.
hon säger; fönuft är det vi inte kan hantera i kväll och låter elden sluka listan. hon lägger fram en lista byggd på oförnuft där kärleken står i centrum och svagheterna står på den positiva sidan. hon vill gärna bli kär i kväll och sväva på kärlekens rosa moln i morgon. hon vill gärna visa sina svagheter redan i kväll och fortfarande vara älskad i morgon och dagen därpå. hon påstår att kärleken inte är förnuftig, att den saknar gränser, lagar och logik. att vi kan ändå alltid skylla på att vi inte kunde rå för det. att vi är slavar under amor, det är vi allihop. hon säger; vi kan alltid skylla på amor.
han ser med tvekan på sina egna teorier. på förnuftet, på logiken och på kärleken. han öppnar famnen i kväll. tänker att det kanske inte är så farligt ändå. det kanske kan gå bra ändå. han tänker; han kan nog tillåta sig att bli kär i kväll, i morgon och dagen därpå. går över till den oförnuftiga sidan, saknar inte listan som elden slukade. han tänker amor är nog ganska troligt ändå. finner logiken och lagarna i att amor bestämmer, du kan inte sätta emot. det är bara att blotta bröstet för de röda pilarna. hög på kärlek, berusad på oförnuft.
hon ser med tvekan på sitt oförnuft och slänger listan i elden. ser hur den bränns samman med förnuftets lista. tänker; finns det en balans. hon ser på hans ögon, glänsande av kärlek. skriver förnuftets lista igen. med lika många om, men och kanske. säger tänk om alldeles för många gånger i varje mening. frågar var det ska sluta. vi kan inte skylla allt på amor. vem ska tro när vi lägger dessa skulder på amor. skriver kärleksdikter som slutar med svart, köper röda rosor som ändå alltid har taggar och säger tänk om ytterliggare några gånger.
hon säger; fönuft är det vi inte kan hantera i kväll och låter elden sluka listan. hon lägger fram en lista byggd på oförnuft där kärleken står i centrum och svagheterna står på den positiva sidan. hon vill gärna bli kär i kväll och sväva på kärlekens rosa moln i morgon. hon vill gärna visa sina svagheter redan i kväll och fortfarande vara älskad i morgon och dagen därpå. hon påstår att kärleken inte är förnuftig, att den saknar gränser, lagar och logik. att vi kan ändå alltid skylla på att vi inte kunde rå för det. att vi är slavar under amor, det är vi allihop. hon säger; vi kan alltid skylla på amor.
han ser med tvekan på sina egna teorier. på förnuftet, på logiken och på kärleken. han öppnar famnen i kväll. tänker att det kanske inte är så farligt ändå. det kanske kan gå bra ändå. han tänker; han kan nog tillåta sig att bli kär i kväll, i morgon och dagen därpå. går över till den oförnuftiga sidan, saknar inte listan som elden slukade. han tänker amor är nog ganska troligt ändå. finner logiken och lagarna i att amor bestämmer, du kan inte sätta emot. det är bara att blotta bröstet för de röda pilarna. hög på kärlek, berusad på oförnuft.
hon ser med tvekan på sitt oförnuft och slänger listan i elden. ser hur den bränns samman med förnuftets lista. tänker; finns det en balans. hon ser på hans ögon, glänsande av kärlek. skriver förnuftets lista igen. med lika många om, men och kanske. säger tänk om alldeles för många gånger i varje mening. frågar var det ska sluta. vi kan inte skylla allt på amor. vem ska tro när vi lägger dessa skulder på amor. skriver kärleksdikter som slutar med svart, köper röda rosor som ändå alltid har taggar och säger tänk om ytterliggare några gånger.
ser hur hon sårar, ser hur glansen i hans ögon försvinner. säger förlåt ett, två, trehundra gånger. han säger nej, säger han skulle hållt sig till förnuftet. ber om ursäkt fyra, fem, sexhundra gånger. han ser hur hennes värld rasar när hon inser att han försvinner. kämpar för att hålla sig flytande. hon ser hur hans värld rasar när hon försvinner. kämpar för att hålla ansiktet över ytan. säger förlåt sju, åtta, niohundra gånger. säger, hur kunde vi låta amor ta kontrollen?
melaniepersson.
5 november 2007,
No one can take away your right
to fight and to never surrender
Oh time is all we're asking for
to never surrender.
You said you didn't need me anymore
You said we weren't meant to be
And then you walked away, from me, from us,
from what we once had
But I'm not sad to see you walk away
I'm not sad to see you become one with the horizon
So quit crying your eyes out, baby
Cause it's not going to become any better
And be both know,
you aren't really sad to walk away
to become one with the horizon
The past is only a suggestion of a future that might come
And what will follow, you have to face tomorrow
So stop looking back like it's something you're missing
Cause we both know you don't
Yes, we both know how you're actually longing for the horizon
to surround you and take you away from me
Stop trying to tell me that you someday will come back
Because once you told me ,,We just aren't meant to be"
And I am sorry but I think I understand
the meaning of your words
And one day I might agree with you
One day I might even tell you I feel the same
So don't try to get me back like I was
some kind of second chance, we're not worth it
You know I loved you and I know you did the same
But why don't we just let the past be the past
and focus on the yet to come future.
melaniepersson.
4 november 2007,
For once I want to be the car crash
Not always just the traffic jam
Hit me hard enough to wake me
And lead me wild to your dark roads.
nog hade natten varit vacker om vi delat den du och jag, nog hade den varit vacker om vi tillåtit oss att känna den. nog hade vi kunnat dela den du och jag om vi hade ansträngt oss, den hade säkert passat perfekt för dig och mig om vi hade velat. jag tror säkert stjärnorna hade lyst på oss med all sin glans om vi tillåtit oss själva att vända ansiktena uppåt och jag tror säkert att månen hade lett ett leende extra stort om vi tillåtit oss själva att blicka framåt.
jo, självklart hade natten varit den vackraste av alla nätter om vi kunnat dela den du och jag tillsammans. självklart hade himmeln varit beströdd med fler stjärnor än någonsin, om vi hade slått oss ner endast för att se på den. gräset hade växt grönare än någon annanstans och havet hade varit blåare än blått. och det hade inte funnits något djupare än den kärlek som växte mellan oss om vi bara hade tillåtit den att växa mellan oss.
och jag skulle kunna skriva en bok om alla om, om alla nog, alla kanske och alla men. om alla drömmar, alla förhoppningar, allt som aldrig hände och allt vi slutligen fick. om stjärnorna som lös, om månen som log, om natten som var så vacker och om hur jag saknade dig. jag skulle kanske kunna skriva flera böcker, kanske en hel encyklopedi, eller en serie av böcker med en massa fina ord och vackra meningar som ändå inte skulle räcka till, aldrig vara nog.
om du bara lagt din hand i min och tillåtit dig själv att känna då skulle jag hålla dig nära mig och låta kärleken växa. jag skulle aldrig släppa taget, jag skulle aldrig försvinna. det skulle alltid vara du, det skulle alltid vara vi och det skulle alltid vara kärlek. vi skulle aldrig få nog, vi skulle le med ett leende som månen lett och vi skulle lysa med en glans som stjärnorna lyst. för vi vet ju båda två, det är då vi är vi, som vi är hemma.
melaniepersson.
3 november 2007,
det är drömmen om att inte vara mänsklig,
sorgen över allt som är verkligt,
ja, det är sagan om en fantasi.
Every minute I'm awake
You seem to be the one on my mind
And every hour asleep
You seem to be the one visiting my dreams
So I guess that's the thing called love
And you're the thing called lover cause,
I need you
to guide me when I can't guide myself
And I need you
to be my light in the middle of the tunnel of darkness
Yes I need you
to be the one that you are
These seconds out of touch makes me wonder
If I could ever live without you
And the nights when you're not by my side
Make me realize that I can't, and I never will
I guess that feeling will be named regret
And you're the missed one cause,
I need you
to be the one that always makes me happy
And I need you
to keep my up when I can't keep me up myself
Yes I need you
to be the one that you are
I need you cause I love you
and in somehow I know, I always will.
melaniepersson.
2 november 2007,
Som om problemet blev en vän
så kysste vi varann igen
och föll som små popidoler ner i sängen.
hon älskar hur hon smälter när du låter din blick vila på henne. och sättet dina armar faller om henne som om det vore det självklaraste du visste. och sättet du fångar varje gång musklerna skälver och hotar att brista. och sättet du låter henne falla mot ditt bröst varje kväll. och aldrig kan hon få nog av din ömhet och ditt sätt att visa riktningen på hennes steg, riktningen på hennes liv. aldrig kan hon få nog av dina händers sätt att lägga fram en plan, en lösning.
du blir räddningen varje morgon, varje kväll, varje natt. du blir tryggheten i varje steg och nyckeln till varje dörr. du är drömmen som gick i uppfyllelse varje gång hon ser dig, du är lyckan som bubblar i bröstet varje gång du ler. det är du som bygger de rosa molnen och plockar taggarna från rosernas gröna kvistar. se som du bygger henne paradisets slott, se som du rullar röda mattan framför hennes fötter, se som du leder henne fram genom korsningar och vägskäl med en plan, med en riktning, med en framtid som är den rätta.
och det lyser lycka om er, det lyser kärlek om er. och runt om står de andra med gröna blickar och stirrar på något de aldrig tror sig få uppleva. ni bygger murar med taggtrådsstängsel, vakttorn och väktare för att skydda det ni värderar allra högst. ni målar in er i ett hörn och stänger omvärlden ute för att upptäcka att ni bara har varandra och allt det ni förut värderat så högt gick förlorat i jakten efter kärleken. plötsligt saknade ni bekymmer, problem och frågeställningar. världen blev för perfekt, ni blev ensamma och rädda, det kunde inte gå mer än fel.
nu går ni med två meters mellanrum och sneglar med sorgsna ögon, med en längtan efter den obekymrade, problemfria värld ni haft alldeles nyss. kärleken har flytt sin kos men lämnat ett hål av saknad, av längtan. men det kunde inte gå annat än fel, där ni stod inmurade i ett hörn. de gröna blickarna har blivit förbrående, dömande, skadeglada; ja se, inte håller kärleken, inte. och ni skulle ha det, ni som trott att ni var så överlägsna, så lyckliga, så kära. ja ni skulle ha det, säger deras blickar. inte håller kärleken, inte.
melaniepersson.
du blir räddningen varje morgon, varje kväll, varje natt. du blir tryggheten i varje steg och nyckeln till varje dörr. du är drömmen som gick i uppfyllelse varje gång hon ser dig, du är lyckan som bubblar i bröstet varje gång du ler. det är du som bygger de rosa molnen och plockar taggarna från rosernas gröna kvistar. se som du bygger henne paradisets slott, se som du rullar röda mattan framför hennes fötter, se som du leder henne fram genom korsningar och vägskäl med en plan, med en riktning, med en framtid som är den rätta.
och det lyser lycka om er, det lyser kärlek om er. och runt om står de andra med gröna blickar och stirrar på något de aldrig tror sig få uppleva. ni bygger murar med taggtrådsstängsel, vakttorn och väktare för att skydda det ni värderar allra högst. ni målar in er i ett hörn och stänger omvärlden ute för att upptäcka att ni bara har varandra och allt det ni förut värderat så högt gick förlorat i jakten efter kärleken. plötsligt saknade ni bekymmer, problem och frågeställningar. världen blev för perfekt, ni blev ensamma och rädda, det kunde inte gå mer än fel.
nu går ni med två meters mellanrum och sneglar med sorgsna ögon, med en längtan efter den obekymrade, problemfria värld ni haft alldeles nyss. kärleken har flytt sin kos men lämnat ett hål av saknad, av längtan. men det kunde inte gå annat än fel, där ni stod inmurade i ett hörn. de gröna blickarna har blivit förbrående, dömande, skadeglada; ja se, inte håller kärleken, inte. och ni skulle ha det, ni som trott att ni var så överlägsna, så lyckliga, så kära. ja ni skulle ha det, säger deras blickar. inte håller kärleken, inte.
melaniepersson.
1 november 2007,
one may think we're all right
but we need pills to sleep at night
we need lies to make it throuht the day
we're not okay.
you just keep on making me unhappy
but I guess that's what you're good at
you see I know it from before
how sad can I be, believing you had changed
believeng I was kind of special
man, how stupid was I to believe
but it's fine cause now I know again
oh, it's fine cause sometime I've got to learn
you're just doing what you're good at
and you see I've realized how different we really are
and for at least the hundred time
I'm telling myself never to look back again
but I don't know why, no I really don't know why
cause you keep on confusing me with your talk
your stupid charm, I don't wanna see it again
honey, you just keep on making me unhappy
but I've realized that's what you're good at
you see I know it from before
you've done this to me in the past and I know your moves
don't try to tell me to believe you
man, how stupid was I to believe
you've just shown me how inexplicable you are
but that's fine too cause now I really know, right
it may have taken a long time
but at least I've realized and gonna change
you're still stepping on the first square
walking in circles, believing no one knows
but baby, there's to many people not backing you up now
there's to many people like me
and we can call ourselves ,,the ones that have realized''
so baby, just stop making me unhappy
cause I've realized that's what you're good at
you see I know it from before
I've been in this situation hundreds of time
don't try to tell me to believe you
man, I know you, I know the one you are.
melaniepersson.
31 oktober 2007,
nu har det satt sina spår,
nu har det lämnat märke i hela själen
men det gör ingenting alls
vi läker det så småningom, du och jag.
När jag sätter mig ner och bestämmer mig för att släppa fram saknaden efter dig blir huvudet utan någon förvarning helt tomt på tankar. det ordförråd som alltid fått oändligt med beröm tappar förmågan att ens starta en mening med en intensitet som får någon att läsa resten av meningen. när jag lärde mig leva med dig räckte inte tankarna så långt som till den grad att jag en dag skulle behöva lära mig leva utan dig. och nu är saknaden större än jag kan hantera och minnena krossar alla byggda murar.
det finns stunder, oförutsägbara, som saknar mönster, men som ständigt dyker upp då jag tycks tappa förmågan att förflytta mig en centimeter. det är stunder av saknad efter något som gått förlorat, stunder av saknad efter dig och allt det du hade att erbjuda under så lång tid. du erbjöd mig ett liv jag nu förlorat, med möjligheter jag nu glömt bort och med minnen som aldrig kommer blekna men som är alldeles för djupt rotade för att skrivas ner. och jag saknar dig på ett sätt som är svårt att förstå, med en intensitet jag inte vet hur jag ska hantera och med en känsla jag inte kan bli av med.
jag ångrar slutet och allt jag kunde gjort som jag aldrig gjorde, jag ångrar allt jag gjorde fel som jag ej längre kan göra rätt. jag ångrar alla felsteg jag snubblade på, utan avsikt men som ändå blev så fel och alla gånger jag sa allt det som jag aldrig menade, aldrig ville säg, mer än just då för tillfället. nu är det försent och jag hoppas du förlåtit mina felsteg, för det finns ingenting med dig jag inte älskar.
melaniepersson.
det finns stunder, oförutsägbara, som saknar mönster, men som ständigt dyker upp då jag tycks tappa förmågan att förflytta mig en centimeter. det är stunder av saknad efter något som gått förlorat, stunder av saknad efter dig och allt det du hade att erbjuda under så lång tid. du erbjöd mig ett liv jag nu förlorat, med möjligheter jag nu glömt bort och med minnen som aldrig kommer blekna men som är alldeles för djupt rotade för att skrivas ner. och jag saknar dig på ett sätt som är svårt att förstå, med en intensitet jag inte vet hur jag ska hantera och med en känsla jag inte kan bli av med.
jag ångrar slutet och allt jag kunde gjort som jag aldrig gjorde, jag ångrar allt jag gjorde fel som jag ej längre kan göra rätt. jag ångrar alla felsteg jag snubblade på, utan avsikt men som ändå blev så fel och alla gånger jag sa allt det som jag aldrig menade, aldrig ville säg, mer än just då för tillfället. nu är det försent och jag hoppas du förlåtit mina felsteg, för det finns ingenting med dig jag inte älskar.
melaniepersson.