m.p.

Nu riskerar vi att stå här, handlingsförlamade, igen medan våldet rasar i Kenya och hittills har det tagit 800 människors liv. Bara sedan i torsdags har minst 50 människor förlorat sina liv. Och det är inte slut än. I flera veckor har människor tillhörande folkgruppen kikuyu dödats och nu har de bestämt sig för att slå tillbaka, beväpnade med pilbågar, förgiftade spjut, macheter och träklubbor. Är det bara jag som ser den uppenbara likheten? Är det bara mellan mina rader det står skrivet med rött, discoblinkande att detta är rewind och repeat? Det är samma primitiva krig som bekämpas där morden begås med de verktyg du har i ett skjul på gården och kriget står mellan landets olika folkgrupper. Det började som ett valuppror, kan det sluta i vår tids andra folkmord?

Svenskarna och resten av västvärlden var, precis som med Rwanda, snabba med att plocka hem sina egna från katastrofområdet. Flygplan gick konstant och skeppade ut alla med västerländsk koppling, precis som om vi vore mer värda. Jag undrar hur det känns att kliva på flygplanet och segla över landsgränsen och veta att nu är man i säkerhet. Jag undrar hur det känns att komma hem, fira med ett restaurangbesök och fortsätta sitt liv, räddad från ett folkmord men med miljontals människor bakom sig som inte hade denna möjlighet att bara packa ihop och sätta sig på ett plan. Jag kallar det att fly från verkligheten.

Vi har prisat Kenya sedan 1963 för deras förmåga att hålla fred bland deras etniska grupper. Vi har hyllat och prisat och uppmärksammat positivt. Turismen dit är världskänd, att åka på safari i Kenya är nya trenden. Men när landet hotar att falla i spillror blinkar vi förskräckt och drar oss tillbaka. Vi blundar och vänder ryggen till. Herregud, vi beter oss som tioåringarna när någon i klassen råkar ut för mobbning och då står de vuxna där och bildar föreningar och säger att de små tioåringarna måste se, de måste agera. Men vem har de att brås på när deras föräldrar, lärare, politiker, presidenter och alla stora herrar i världen sticker huvudet i sanden så fort en konflikt uppstår på andra sidan jorden. hur ska barnen få en ordentlig uppfattning om sammanhållning när deras förebilder säger vi och dem så fort något negativt händer. i frågan om växthuseffekten och global uppvärmning ska vi arbeta tillsammans och de säger att även u-länderna ska hindras från utveckling genom att dra ner på koldioxidutsläppen. vilket skämt egentligen. kommer från USA och Europa, USA som ensamma släpper ut tjugo gånger så mycket koldioxid som hela Afrika. men när det uppstår en konflikt som kräver hundratals liv är det deras problem. lika lätt som den påhittade alliansen skapats kan den också tas bort. konflikten, våldet, det potentiella folkmordet i Kenya är Afrikas problem, precis som folkmordet i Rwanda för fjorton år sedan var Afrikas problem. men den globala uppvärmningen och allt det som kan drabba oss i väst, den är världens problem! säg mig, vart tog medmänskligheten vägen?

nu gäller det att ta ställning. nu är det upp till varje enskild individ att ta ställning och bestämma om vi återigen tänker stå och se på medan ondskan härjar på andra sidan jorden. kan vi återigen stå och se på när människorna på en närliggande kontinent tar livet av varandra. det har redan pågått i flera veckor så jag skulle vilja kalla oss sent ute redan. tyvärr är jag dock inte klokare nu så jag ställer frågan igen; vad kan jag, en artonåring från det neutrala, konflikträdda Sverige, göra? och vad kan du, vem du nu än är, göra? bläddra aldrig förbi rubrikerna även om det talar om saker miltals bort. och bläddra aldrig förbi även om du läst hundratals liknande, öppna då istället ögonen mer. ska vi låta det bli Rwanda nummer två? eller ska vi sätta ner foten och säga stopp? säga åt de stora herrarna att öppna ögonen, för nu räcker det med mord!