21 februari 2008,
then I got up and did it again.
vid tanken på dig
är det som om allting
suddas ut
de ord som alltid
varit min räddning
står som en förlamad
plastarmé
de minnen jag velat delge
går inte att förklara med
de ord mitt ordförråd tillåter
saknaden är större
än jag egentligen
kan hantera
varje dag är fylld med
stunder då jag stannar upp
det känns som om allting
allting ska rasa
den dag jag
lärde mig leva med dig
fanns inga tankar om
att jag en dag
skulle leva utan dig
efter såhär lång tid
har jag fortfarande inte
hittat rätt väg att följa
ut ur saknadens ovisshet
saknadens ovisshet
saknadens tortyr
saknadens visdom.
12 februari 2008,
hate to love and love to hate you,
on and on and on!
det var som en blixt som slog ner och passerade genom kroppen.
som en tryckvåg genom varje ven och varje artär.
som en puls som pressade varje kapillär till bristningsgränsen
en tryckvåg som fick stämbanden att häpna
och som gjorde det omöjligt att ge ifrån sig ett ljud
hela kroppen skälvde, benen orkade inte bära, fallet var oundvikligt
det var smärtan som pulserade genom ådrorna
det var smärtan som fyllde mina blodkärl
tomheten fyllde varje andetag och syre ersattes av smärta
det var dig min kropp skrek efter
det var dig mitt hjärta pumpade smärta för
det var dina andetag som fattades
det var din styrka jag förlorat
du kan inte gå, tro inte att det kommer bli bra
blixten löper som en tryckvåg genom kroppens alla organ
de skriker efter dig, jag skriker efter dig
jag hotar att brista utan dina skyddande händer.
I can not forget
I used to regret.
Du gör mig maktlös och tom! Jag som alltid gömt mig bakom orden!
12-02-08
10 februari 2008,
Jag går inte hem utan dig ikväll.
jag vet inte om du minns, kanske minns du.
det var höst eller vinter. det var iallafall en torsdag.
kanske minns du. jag är inte säker själv.
men jag vet att det var en torsdag den dagen.
jag såg dig på ett annat vis. kanske var det hösten.
som gav dig andra nyanser. eller vintern.
du kanske inte ens minns en torsdag av tusen.
du kanske inte minns en torsdag för länge sedan.
men jag minns vinden och regnet och havet och saltet.
om jag visst temperaturen hade jag minnts även den.
jag minns alla löften och tunga ord. alla långa meningar.
jag minns dina ögon, dina läppar, dina händer.
jag minns hur jag skakade och hur du försökte, försökte.
vi tog våra tvekande, långsamma, tunga steg.
tillbaka mot verkligheten. vi ville inte alls, såklart.
aldrig tillbaka till verkligheten. tillbaka till livet.
jag ville lämna ett förslag. om ett liv vid havet och saltet.
om ett liv i regnet och i vinden. men jag kunde inte.
tungan hade fastnat, läpparna var klistrade.
och fötterna, de gick bara envist vidare. mot verkligheten.
mot allt det vi aldrig mer ville se. vi tröstade oss.
med nya drömmar, nya planer, nya saker.
men sen försvann decemeber och sen försvann januari.
snart har februari försvunnit. och det är fortfarande en mil.
en mil från dig till mig. fast det känns såklart längre.
I'm sorry if I let you down,
I let me down.
10-02-08