m.p.

du såg mig i ögonen med en ärlighet jag trodde var äkta, och uttalade ord som fick mig att smälta. du gav mig hundratals anledningar att lita på dig och du fördömde mig för min osäkerhet, för att jag tvivlade, tvekade, ångrade, nekade. du fick mig att tveka på mitt omdöme i ett försök att lita blint på dina lögner. och aldrig någonsin ska jag göra det misstaget igen, nej aldrig någonsin ska jag göra så igen.

jag ser allting klart nu, svart på vitt, det finstilta, jag ser varje detalj. jag bara ångrar att jag lät dig förblinda mig. jag fördömer mig själv för att jag blundade för det uppenbara. och jag försöker att inte se att ni visste, att ni såg men valde att inte se, att inte säg. inga förvarningar, ingen barmhärtighet. krossa, splittra, förstöra.

du svor på att aldrig någonsin släppa taget. att det alltid, alltid var för tidigt att sluta satsa. att varje sekund var värdefull. du sa att du försökte allt du kunde, med alla krafter, med all ork. Du sa det, jag trodde det. du sa att du kanske inte försökte fullt ut, med alla krafter, med all ork. kanske hade du krafter kvar. kanske fick du några över när du inte fick ut mer i det andra. kanske är det självklart att våra krafter, de vi förses med. de är skapade för en. för en, inte två, för en.

du säger att du saknar mig, men då vet du inte vad saknad är.
du säger att det är kärlek, men det är inte den kärlek jag letar efter.

melaniepersson.