25 maj 2008,
(c) melaniepersson. du, jag och natten.
Vem hade kunnat tro att du,
du som fick mitt hjärta
att skena i sensommarnatten
några månader senare
skulle bli den som gjorde mig
till den lyckligaste i världen
Den kvällen då du dök upp
bland hundratals
och strålade starkare
än tusentals
Den kvällen jag åter mötte
dina ögon, ditt leende
och du orsakade tumult bland
fjärilarna under huden
När mina ögon helatiden sökte dig
och mina ben förlorade all stadga
när all min kroppsmassa
inte tycktes finna ro på längre avstånd
än en meter ifrån dig
Vem hade kunnat tro att du,
när du valde att vända tillbaka
och att jag, när jag valde att följa med
skulle kasta jorden ur sin bana
och slå gravitationen ur funktion
Den sensommarnatten
när allting utanför lokalen var mörkt
när jag gjorde allt jag kunde
för att få vara så nära dig som möjligt
Då satte du mitt hjärta ur spel
du fångade det djupaste jag hade
placerade lycka under min hud
och en längtan efter dig
som aldrig därefter slocknat.
melaniepersson.