25 mars 2008,
(c) melaniepersson. varsågoda, favorit i repris!
det är tystnaden som skrämmer oss mest.
du gör det svårt att andas när du sätter dig på mitt bröst och låter din kärlek strypa mig. du gör det svårt att andas när du ser på mig med ögon av besvikelse och undrar vart vi tog vägen. för plötsligt har alla konversationer fått ett slut, det är som om de kväver sig själv innan orden hunnit rulla över våra läppar. det är som om stämbanden slår knut på sig själv i samma stund din skugga uppenbarar sig. och de vägrar återgå till ursprungligt läge förrän din skugga passerat, blivit lång och försvunnit utanför gatlyktans sken.
med ben som i vanliga fall är fullt kapabla att springa. och med stämband som i vanliga fall kan ge ifrån sig gälla utrop, höga nog att få någon att vända sig om. med armar som i vanliga fall har kapaciteten att sträcka sig ut och ta tag står jag nu här och ser din skugga passera, bli lång och försvinna. med en dialog i mitt huvud ser jag för mig hur du passerar. nu får jag spela båda parter i min påhittade pjäs. här kan jag stå och förbanna mig själv för ben, armar och stämband som tappat sin funktion. här kan jag stå och fundera på hur ordet hej egentligen uttalas.
men egentligen är det tystnaden som skrämmer oss mest när den slår upp dörren och fyller rummet med sitt dån. det är tystnaden som skrämmer oss mest när den sänker sig över oss som en svart mantel och får det att kännas som om hela världen vilar på våra axlar. det är tystnaden efter kallpratet som skrämmer oss att ta till flykten istället för att upprätta konversationen. det är tystnaden, när den med all sin kraft pressar upp oss mot en inbillad vägg för att tvinga oss till insikt, det är den som skrämmer oss till flykten.
det är svårt att bära ett slut, ett farväl och ett adjö. det är svårt att kväva tystnaden och fylla tomrummen med meningslöst prat om vardagliga saker vi inte alls vill höra. det är svårt att stoppa läpparna från att längta efter kyssarna. och det är svårt att knyta händerna för att hindra en omfamning. det är svårt att inte öppna famnen för minnena i en önskan att återuppleva bara några stunder till. det är svårt att sortera och rensa bort ögonblick, svårt att stoppa i lådor och sätta på vinden.
men svårast av allt är att se dig passera och veta att det är inte, inte egentligen mina armar, ben eller stämband som hindrar. nej, det är hon som håller din hand och ler på det sätt jag brukade le som hindrar. det är hon som du lägger armen om så självklart som hindrar. hon i vars famn du trivs bäst. hon som nu drar iväg med dig i gatlyktans sken. på långt håll har ni samma skugga, på långt håll ser ni ut som en. stämbanden har nog slagit knut trots allt, benen och armarna fungerar nog inte ändå men det gör ingenting, regnet sköljer ändå saltet av mina kinder i kväll och gatlyktan släcks inte förrän solen tagit över.
melaniepersson.