m.p.

desperat behov av vägledning.

När du säger så, finner jag aldrig de svar du letar efter. Jag har ingen uppslagsbok, ingen lagbok, inget som förutsäger mitt nästa steg. Jag har ingen stabilare grund att stå på än du, jag svajar lika lätt när jag stapplar över hängbron. Jag kan inte visa vägen, jag saknar själv en guide. Det finns ingen anledning att försöka återuppleva gamla minnen. Det är ingen mening att älta gamla misstag. Ändå är det där jag snubblar runt. I desperat behov av vägledning.

Jag har gjort alldeles för många snedsteg, klivit av stigen och irrat runt i outforskad terräng alldeles för många gånger. Jag har famlat efter trådar och letat nålar i halmstackar större än jag kan hantera och ändå överväldigar dina frågor mig och mina svar är aldrig tillräckliga. Alltid finns det något kvar att ifrågasätta. Jag snubblar bland ögonblick av lycka, glömmer blicka framåt. Glömmer att se åt höger, se åt vänster. Snubblar ut i vägbanan med förbundna ögon, lever på tur, lever på minnen. Jag har gjort alldeles för många felsteg som lett mig i helt fel riktning. Det har lett till problem, lett till lösningar, andra vägar jag inte skulle gått. Glömde glömma, glömde gå vidare.

Tiden står still, minnena vägrar blekas, känslor vägrar ge vika, krossar nutid, krossar framtid. Snubblar i dåtid. Du är det enda som kan rädda, dra upp och visa vägen. Ändå vägrar jag låta dig hjälpa, du får inte vara mitt liv igen. Du får inte komma och gå, uppenbara dig och försvinna en gång till. Du får inte bygga upp och krossa, resa och rasera, inte igen. Jag kan få tiden att rulla, dra för ridån till det förflutna. Men jag vägrar släppa taget. Jag kommer snubbla och falla om jag släpper repet, jag famlar efter trådar och letar nålar i halmstackar. Du är min räddning, den som får tiden att rulla. Men du får inte, får inte vara mitt liv igen. Jag kan inte, kan inte börja om igen.

melaniepersson.