18 mars 2008,
(c) melaniepersson. varsågoda, favorit i repris!
ett kroppsspråk som avslöjade allt.
när du lade dig ner bredvid mig den senaste, den sista, gången kände jag alltför väl vad jag fruktat alltför länge. den värme jag älskat, den värme som hade varit trygghet så länge hade ersatts med isande rå kyla. det jag sammankopplat med lycka byttes snabbt till rädsla och en tydlig syn av förlust. hela ditt kroppsspråk talade den dagen om för mig att nu fanns ingenting kvar, nu var jag som bortblåst och värmen var ersatt med kyla, kärleken med likgiltighet. jag var bara en del av historien.
din mun uttalade nekande, tvekande, anklagande, värmande, kärleksfulla ord. jag älskar dig följdes av jag saknar dig och jag älskar dig igen. ord som varit något stort förut användes nu som hjälpmedel för att förmedla och nå fram med lögner och svek. bedjande ögon bad om falsk förlåtelse, förståelse, tillit. läppar som formades till ,,lita på mig'' fler gånger än jag kunde förmå mig själv att räkna till.
och helatiden ett kroppsspråk som avslöjade allt det du aldrig sa, som berättade allt det dina läppar vägrade uttala. som talade om att ,,nu måste du väl se''. ja, nu måste du väl verkligen se, det du kisat mot under så lång tid. har inte dimman lättat än? har inte himlen klarnat och molnen skingrats? visst såg jag, visst såg jag där mellan de fallande pusselbitarna som landade på sin plats som ett enda stort spel där sista ledtråden äntligen fallit på plats och nu byggdes allt samman till en osannolik, oföränderlig, oförståelig sanning där jag fallit offer för ett spel jag inte deltagit i.
jag kan fortfarande se dina ögon den dagen du övertalade mig. dina ord ekar i mitt huvud. de ord som talade om för mig att jag bara inbillade mig, att jag var paranoid, att jag överreagerade. jag kan fortfarande höra lögnerna studsa mellan rummets fyra väggar men jag kommer aldrig förstå, varifrån du uppbringade all denna styrka att bilda falska kärleksförklaringar men aldrig fann styrkan till att stå upp för ditt beteende.
stå upp, tala om för mig att du låg här bredvid mig
men att din kärlek, dina tankar, hela du utom din kropp
befann sig hos henne, helatiden hos henne.
melaniepersson.
din mun uttalade nekande, tvekande, anklagande, värmande, kärleksfulla ord. jag älskar dig följdes av jag saknar dig och jag älskar dig igen. ord som varit något stort förut användes nu som hjälpmedel för att förmedla och nå fram med lögner och svek. bedjande ögon bad om falsk förlåtelse, förståelse, tillit. läppar som formades till ,,lita på mig'' fler gånger än jag kunde förmå mig själv att räkna till.
och helatiden ett kroppsspråk som avslöjade allt det du aldrig sa, som berättade allt det dina läppar vägrade uttala. som talade om att ,,nu måste du väl se''. ja, nu måste du väl verkligen se, det du kisat mot under så lång tid. har inte dimman lättat än? har inte himlen klarnat och molnen skingrats? visst såg jag, visst såg jag där mellan de fallande pusselbitarna som landade på sin plats som ett enda stort spel där sista ledtråden äntligen fallit på plats och nu byggdes allt samman till en osannolik, oföränderlig, oförståelig sanning där jag fallit offer för ett spel jag inte deltagit i.
jag kan fortfarande se dina ögon den dagen du övertalade mig. dina ord ekar i mitt huvud. de ord som talade om för mig att jag bara inbillade mig, att jag var paranoid, att jag överreagerade. jag kan fortfarande höra lögnerna studsa mellan rummets fyra väggar men jag kommer aldrig förstå, varifrån du uppbringade all denna styrka att bilda falska kärleksförklaringar men aldrig fann styrkan till att stå upp för ditt beteende.
stå upp, tala om för mig att du låg här bredvid mig
men att din kärlek, dina tankar, hela du utom din kropp
befann sig hos henne, helatiden hos henne.
melaniepersson.
Kommentarer
Trackback