m.p.

(c) melaniepersson. jag skulle föreställa den lyckligaste.

Nej, jag har ju aldrig brytt mig förut

Är det din närhet som fattas?

Är det dina kyssar jag saknar

eller är det lugnet i din säng?

Är det ditt sätt att laga frukost

eller hålla om mig när vi lagade mat?

Är det sättet du kysste min nacke

eller sättet du rörde dina höfter?

Varför denna plötsliga insikt

Över 200 dagar för sent

Är det sättet du brukade somna på om kvällen

eller sättet du vaknade på om morgonen?

Är det sättet du går, står, ler, skrattar?

Är det minnet av dina varma händer

och hur de brukade värma mina?

Har vi nu nått den oundvikliga gränsen

av insikt över 200 dagar för sent

Ska jag nu stå här och ångra allt

som egentligen aldrig blev fel?

Vad frammanar denna väl undantrycka tanke

i ett hjärta som aldrig varit lyckligare?

Jag tror bestämt att det är sättet du kysser henne

med samma känsla som när du kysste mig

Eller är det sättet du ler åt henne

med samma leende du brukade le åt mig?

Är det fel att säga att jag saknar dig,

när det är det jag verkligen gör?

Jag tror det är ditt sätt att värma hennes händer

eller hur du rör dina höfter för henne,

och skrattar det skratt som gjorde mig knäsvag.

Jag ser ingen annan förklaring,

och mitt hjärta som aldrig varit lyckligare.

melaniepersson.