m.p.

När jag sätter mig ner och bestämmer mig för att släppa fram saknaden efter dig blir huvudet utan någon förvarning helt tomt på tankar. det ordförråd som alltid fått oändligt med beröm tappar förmågan att ens starta en mening med en intensitet som får någon att läsa resten av meningen. när jag lärde mig leva med dig räckte inte tankarna så långt som till den grad att jag en dag skulle behöva lära mig leva utan dig. och nu är saknaden större än jag kan hantera och minnena krossar alla byggda murar.

det finns stunder, oförutsägbara, som saknar mönster, men som ständigt dyker upp då jag tycks tappa förmågan att förflytta mig en centimeter. det är stunder av saknad efter något som gått förlorat, stunder av saknad efter dig och allt det du hade att erbjuda under så lång tid. du erbjöd mig ett liv jag nu förlorat, med möjligheter jag nu glömt bort och med minnen som aldrig kommer blekna men som är alldeles för djupt rotade för att skrivas ner. och jag saknar dig på ett sätt som är svårt att förstå, med en intensitet jag inte vet hur jag ska hantera och med en känsla jag inte kan bli av med.

jag ångrar slutet och allt jag kunde gjort som jag aldrig gjorde, jag ångrar allt jag gjorde fel som jag ej längre kan göra rätt. jag ångrar alla felsteg jag snubblade på, utan avsikt men som ändå blev så fel och alla gånger jag sa allt det som jag aldrig menade, aldrig ville säg, mer än just då för tillfället. nu är det försent och jag hoppas du förlåtit mina felsteg, för det finns ingenting med dig jag inte älskar.

melaniepersson.