m.p.

Jag ska ge dig en ros den första gången du kysser mig. Jag ska ge dig en ros den första gången du säger att du älskar mig. En för varje speciellt ögonblick vi tror ska vara för evigt, en för varje gång du lovar att alltid vara min. Då ska du få se, att allting vissnar och försvinner. För om du så sköter den med din allra ömmaste kärlek kommer den att blekna för varje dag och du ska få se att allting vissnar och försvinner. Den dag du säger att det ska vara för evigt ska du få en ros, och du ska få se den grymma sanningen; kärleken är inte mer oändlig än vad rosens sköra liv är.

även kärleken har ett bäst-före-datum, det är bara det att den förblindar oss så förföriskt att vi glömmer se efter. det är ju som man säger, allt som har en början har också ett slut. ett abrupt, ovälkommet slut man inte vill veta av, inte kännas vid och med största nöje blundar för, vänder ryggen åt och ser bort från. det låter så svart, mörkt, dunkelt dethär. vart tog de röda, rosa, skimrande sagorna vägen? det låter så dunkelt, som något vi skulle klara oss bättre utan, det låter som något som endast skänker oss olycka och elände mer än lycka och glädje.

det blir så fel oavsett hur man formulerar, jag formulerar inte kärleken i ord. jag formulerar inte känslan i ord. för en gång skull litar jag inte på ordens förmåga att göra något rättvisa. jag tror inte bokstäverna innehåller kraften, jag tror inte meningarna kan hänga med i melodin och inte kan orden hålla rytmen. punkt. slut på kapitel. ny bokstav, ny början. nu har du chansen att visa mig en annan sida. en annan sida av kärleken. av känslan. och kanske kan orden göra rättvisa nu. jag tvivlar.

melaniepersson.