27 oktober 2007,
det spelar ingen roll hur nära du ligger nu
det kommer ändå kännas lika ensamt
för egentligen så vet jag, du älskar inte mig.
jag vet faktiskt inte hur jag skulle kunna klara en dag till. jag vet faktiskt inte om jag kan lyckas pressa undan saknaden en dag, ens en timme eller minut till. men det är ju försent nu ändå. försent för några fler försök, försent för att ge upp och byta riktning. när jag ser ditt leende undrar jag vart du förlorade det, vart jag förlorade förmågan att locka fram det.
men det är försent nu i vilket fall som helst och det plågar mig att jag inte kommer somna i din famn eller vakna vid din sida mer. det plågar mig att alla våra drömmar och planer krossades och att ingenting någonsin kommer att bli som det var. jag kanske kommer acceptera det någon dag, kanske till och med förstå efter en tid. men just nu är allting bara fel och upp och ner och sängen är för tom och rummet är för kallt. timmarna är för långa och stunderna utan dig för många. och med dig kan jag inte dela mina tankar, jag tror bestämt du mår bättre utan dem.
du får lägga skulden på mig, om det känns bättre för dig ska jag inte protestera. jag hade nog missat en hel del av livet utan dig, ändå är det så mycket jag kanske kunde gjort annorlunda. jag hade ändrat på mig om jag kunnat, varit så som du velat ha mig, så du hade stannat lite längre. jag hade ändrat på mig så du inte behövde söka något annat, om jag visst, om jag kunnat, om jag anat. men jag lägger ingen skuld på dig. ingen skuld på dig även om jag borde. ingen skuld på dig om jag inte borde.
det är bara det att timmarna är för långa och stunderna är för många utan dig. saknaden gräver djupa hål där inombords som blir svåra att läka. men det är ju ändå försent nu. försent att upprepa misstag, försent att försöka göra allting bra, försent att försöka igen, försent att ge upp och byta riktning. så vad spelar det egentligen för roll vad för meningslösa ord som fyller denna sida, som får stå för dagens tankar. vad spelar det för roll vilka förtrollande meningar de bildar, när det ändå är försent.
melaniepersson.
men det är försent nu i vilket fall som helst och det plågar mig att jag inte kommer somna i din famn eller vakna vid din sida mer. det plågar mig att alla våra drömmar och planer krossades och att ingenting någonsin kommer att bli som det var. jag kanske kommer acceptera det någon dag, kanske till och med förstå efter en tid. men just nu är allting bara fel och upp och ner och sängen är för tom och rummet är för kallt. timmarna är för långa och stunderna utan dig för många. och med dig kan jag inte dela mina tankar, jag tror bestämt du mår bättre utan dem.
du får lägga skulden på mig, om det känns bättre för dig ska jag inte protestera. jag hade nog missat en hel del av livet utan dig, ändå är det så mycket jag kanske kunde gjort annorlunda. jag hade ändrat på mig om jag kunnat, varit så som du velat ha mig, så du hade stannat lite längre. jag hade ändrat på mig så du inte behövde söka något annat, om jag visst, om jag kunnat, om jag anat. men jag lägger ingen skuld på dig. ingen skuld på dig även om jag borde. ingen skuld på dig om jag inte borde.
det är bara det att timmarna är för långa och stunderna är för många utan dig. saknaden gräver djupa hål där inombords som blir svåra att läka. men det är ju ändå försent nu. försent att upprepa misstag, försent att försöka göra allting bra, försent att försöka igen, försent att ge upp och byta riktning. så vad spelar det egentligen för roll vad för meningslösa ord som fyller denna sida, som får stå för dagens tankar. vad spelar det för roll vilka förtrollande meningar de bildar, när det ändå är försent.
melaniepersson.
Kommentarer
Trackback
