21 oktober 2007,
vi måste behärska oss ikväll
oss själva och alla dessa känslor
det är fortfarande för tidigt för allt dethär
solen har knappt hunnit ner om kanten.
det fanns aldrig en tanke på något slut. i ljusets eller mörkrets stunder fanns det aldrig någon tanke på ett slut eller ett sista kapitel. när vi var som djupast, när vi var som högst eller när vi balanserade i mitten fanns ändå framtiden där som en självklarhet och det fanns inte en tanke på ett slut. jag antar att det är därför det kom som en chock när vi upptäckte att vi spårat ur och tappat bort kontakten med kärleken. det var därför vi stod där, handfallna med händerna i fickorna och stirrade på något vi inte ens visste vad det var. vi lät minuterna, timmarna, dagarna rulla utan att kommentera gapet framför oss trots att det inte fanns något vi funderade mer över.
i tumultet glömde vi kärleken och allt det vi skulle lagt vår energi på. i tumultet glömde vi varandra, vi stod ensamma inför gapet, vi glömde att vi hade någon att lita på, luta sig mot, finna stöd, tröst, värme hos. minuter, timmar, dagar trängde sig mellan oss, utvidgade både gapet och distansen mellan oss. på ett ögonblick var det som om ingen kärlek hade existerat. kyssarna blev falska och saknade stöd av känsla. kramarna blev allt desperatare i ett försök att finna vad vi förlorat men dagarna tillsammans blev både färre och kortare i takt med att saknaden började upphöra.
olyckligt, plötsligt medvetna om vart det hela var på väg blev vi rädda för varandra och för kärleken och satte själva dödsstöten i det vi kallat oss. vi rev av de sista banden, trampade sönder de sista broarna, smulade sönder de sista känslorna och gjorde allt för att radera det som varit.
vi flydde i panik från den plats vi förut ansett vara den säkraste. vi flydde i panik från varandra och allt vi kallat älska. ditt rum, ditt hem, din trädgård, din by, stad, omgivning blev ett område av förlust. mitt rum, mitt hem, min trädgård, min by, stad, omgivning blev av dig lika undvikt som om det varit helvetet. vi raderade allt. satte punkt, sen stor bokstav. och började om. hur länge kommer vi kunna hålla fasaden uppe? hur länge innan kulisserna rasar och avslöjar allt det vi så desperat stänger ute?
melaniepersson.
i tumultet glömde vi kärleken och allt det vi skulle lagt vår energi på. i tumultet glömde vi varandra, vi stod ensamma inför gapet, vi glömde att vi hade någon att lita på, luta sig mot, finna stöd, tröst, värme hos. minuter, timmar, dagar trängde sig mellan oss, utvidgade både gapet och distansen mellan oss. på ett ögonblick var det som om ingen kärlek hade existerat. kyssarna blev falska och saknade stöd av känsla. kramarna blev allt desperatare i ett försök att finna vad vi förlorat men dagarna tillsammans blev både färre och kortare i takt med att saknaden började upphöra.
olyckligt, plötsligt medvetna om vart det hela var på väg blev vi rädda för varandra och för kärleken och satte själva dödsstöten i det vi kallat oss. vi rev av de sista banden, trampade sönder de sista broarna, smulade sönder de sista känslorna och gjorde allt för att radera det som varit.
vi flydde i panik från den plats vi förut ansett vara den säkraste. vi flydde i panik från varandra och allt vi kallat älska. ditt rum, ditt hem, din trädgård, din by, stad, omgivning blev ett område av förlust. mitt rum, mitt hem, min trädgård, min by, stad, omgivning blev av dig lika undvikt som om det varit helvetet. vi raderade allt. satte punkt, sen stor bokstav. och började om. hur länge kommer vi kunna hålla fasaden uppe? hur länge innan kulisserna rasar och avslöjar allt det vi så desperat stänger ute?
melaniepersson.
Kommentarer
Trackback