m.p.

När du lade armarna om henne för första gången, lade du tryggheten om henne för alltid. Och när du drog henne intill dig var det som om det bara fanns ett liv och det var ni. Du höll henne som ingen hållt henne förut, som om hon vore det ömtåligaste du sett. Och det var som om ni aldrig varit någon annanstans än där, ja, det var som om ni hittat hem. Både du och hon. Det var en intensitet i ditt omfamnande som fick henne att tappa andan för några sekunder. Det var något djupt i din blick som fick henne att bygga upp en mur runtomkring er. Och du skulle aldrig kunna neka att du hjälpte till. Ni ville båda behålla det ni hade just då. Hon visste att det skulle vara över inom kort. Du kände det på dig. Hon visste var hon hade dig och vart du ville gå. Du hade ingen aning. Hon visste när det skulle vara över, att det inte skulle vara. Att det var nu, just nu men inte sen. Du hade förhoppningar. Inget fattades, inget saknades. Hon var bara tvungen att gå. Du gjorde inte fel, din famn var den perfekta. Men hon var tvungen att gå. Dina andetag var lugna och flöt i takt med hennes. Men hon var tvungen att gå. Hon skulle aldrig förstå, hon skulle aldrig släppa, hon skulle aldrig glömma. Men hon var tvungen att gå. Och du var tvungen att släppa. Hon älskade dig på någon nivå. Hon älskade dig när ni var fast i ögonblicket. Men hon var tvungen att gå. tvungen att gå.

melaniepersson.