m.p.

nog hade natten varit vacker om vi delat den du och jag, nog hade den varit vacker om vi tillåtit oss att känna den. nog hade vi kunnat dela den du och jag om vi hade ansträngt oss, den hade säkert passat perfekt för dig och mig om vi hade velat. jag tror säkert stjärnorna hade lyst på oss med all sin glans om vi tillåtit oss själva att vända ansiktena uppåt och jag tror säkert att månen hade lett ett leende extra stort om vi tillåtit oss själva att blicka framåt.

jo, självklart hade natten varit den vackraste av alla nätter om vi kunnat dela den du och jag tillsammans. självklart hade himmeln varit beströdd med fler stjärnor än någonsin, om vi hade slått oss ner endast för att se på den. gräset hade växt grönare än någon annanstans och havet hade varit blåare än blått. och det hade inte funnits något djupare än den kärlek som växte mellan oss om vi bara hade tillåtit den att växa mellan oss.

och jag skulle kunna skriva en bok om alla om, om alla nog, alla kanske och alla men. om alla drömmar, alla förhoppningar, allt som aldrig hände och allt vi slutligen fick. om stjärnorna som lös, om månen som log, om natten som var så vacker och om hur jag saknade dig. jag skulle kanske kunna skriva flera böcker, kanske en hel encyklopedi, eller en serie av böcker med en massa fina ord och vackra meningar som ändå inte skulle räcka till, aldrig vara nog.

om du bara lagt din hand i min och tillåtit dig själv att känna då skulle jag hålla dig nära mig och låta kärleken växa. jag skulle aldrig släppa taget, jag skulle aldrig försvinna. det skulle alltid vara du, det skulle alltid vara vi och det skulle alltid vara kärlek. vi skulle aldrig få nog, vi skulle le med ett leende som månen lett och vi skulle lysa med en glans som stjärnorna lyst. för vi vet ju båda två, det är då vi är vi, som vi är hemma.

melaniepersson.