m.p.

det var aldrig meningen att det skulle gå så här långt, att det skulle bli så här eller att vi skulle vara där vi är idag. det var absolut ingenting jag hade planerat, än mindre förväntat mig. det var aldrig meningen att det skulle bli kärlek, eller att det skulle växa med en sådan styrka. självklart var det inte meningen att vi skulle falla tillbaka igen. eller börja om. eller bygga vidare på. återuppta. vi kan kalla det vad vi vill. det var inte meningen att den kyssen skulle förändra allting; för dig, för mig, för oss. men jag skulle aldrig få för mig att ta tillbaka den, eller någonting som skett därefter. men det var inte meningen den mörka höstkvällen.

men det spelar ingen roll för jag vill att du ska vara där när jag vaknar. Varje morgon, från idag och framåt. Jag vill att du ska säg att det är så, att det alltid kommer vara så, att den här gången ska det vara längre, om möjligt, för evigt. jag vill att våra vackra ord och fina meningsbyggnader ska vara verklighet. att våra, för jag hoppas de är dina med, drömmar ska vara lite mer än drömmar. lite mer verklighet. lite mer framtid. lite mer rimligt. jag vill existera tillsammans med denna kärlek även när en tid passerat och mycket försvunnit. förändrats. Jag vill hemskt gärna höra dig säg att det inte är rätt av mig att ifrågasätta hur du känner. du har ju inte fel, jag borde veta.

du gör det svårt att andas när du inte är här. det blir en spänning över bröstet jag inte kan hantera. i din famn har jag funnit kärlekens alla former. det är där spänningen lättar. i din famn kväll som natt som dag. i minuter och timmar, när tiden försvinner och liksom flyger förbi. men som jag saknar dig när dörren stängs bakom din rygg. som jag saknar dig i din frånvaro. det är som om jorden snurrar med en långsammare hastighet när du lämnar rummet. det ger mig tid att tänka, tid att känna, att utan dig är inte som med dig. att utan dig är fel.

melaniepersson.