2 november 2007,
Som om problemet blev en vän
så kysste vi varann igen
och föll som små popidoler ner i sängen.
hon älskar hur hon smälter när du låter din blick vila på henne. och sättet dina armar faller om henne som om det vore det självklaraste du visste. och sättet du fångar varje gång musklerna skälver och hotar att brista. och sättet du låter henne falla mot ditt bröst varje kväll. och aldrig kan hon få nog av din ömhet och ditt sätt att visa riktningen på hennes steg, riktningen på hennes liv. aldrig kan hon få nog av dina händers sätt att lägga fram en plan, en lösning.
du blir räddningen varje morgon, varje kväll, varje natt. du blir tryggheten i varje steg och nyckeln till varje dörr. du är drömmen som gick i uppfyllelse varje gång hon ser dig, du är lyckan som bubblar i bröstet varje gång du ler. det är du som bygger de rosa molnen och plockar taggarna från rosernas gröna kvistar. se som du bygger henne paradisets slott, se som du rullar röda mattan framför hennes fötter, se som du leder henne fram genom korsningar och vägskäl med en plan, med en riktning, med en framtid som är den rätta.
och det lyser lycka om er, det lyser kärlek om er. och runt om står de andra med gröna blickar och stirrar på något de aldrig tror sig få uppleva. ni bygger murar med taggtrådsstängsel, vakttorn och väktare för att skydda det ni värderar allra högst. ni målar in er i ett hörn och stänger omvärlden ute för att upptäcka att ni bara har varandra och allt det ni förut värderat så högt gick förlorat i jakten efter kärleken. plötsligt saknade ni bekymmer, problem och frågeställningar. världen blev för perfekt, ni blev ensamma och rädda, det kunde inte gå mer än fel.
nu går ni med två meters mellanrum och sneglar med sorgsna ögon, med en längtan efter den obekymrade, problemfria värld ni haft alldeles nyss. kärleken har flytt sin kos men lämnat ett hål av saknad, av längtan. men det kunde inte gå annat än fel, där ni stod inmurade i ett hörn. de gröna blickarna har blivit förbrående, dömande, skadeglada; ja se, inte håller kärleken, inte. och ni skulle ha det, ni som trott att ni var så överlägsna, så lyckliga, så kära. ja ni skulle ha det, säger deras blickar. inte håller kärleken, inte.
melaniepersson.
du blir räddningen varje morgon, varje kväll, varje natt. du blir tryggheten i varje steg och nyckeln till varje dörr. du är drömmen som gick i uppfyllelse varje gång hon ser dig, du är lyckan som bubblar i bröstet varje gång du ler. det är du som bygger de rosa molnen och plockar taggarna från rosernas gröna kvistar. se som du bygger henne paradisets slott, se som du rullar röda mattan framför hennes fötter, se som du leder henne fram genom korsningar och vägskäl med en plan, med en riktning, med en framtid som är den rätta.
och det lyser lycka om er, det lyser kärlek om er. och runt om står de andra med gröna blickar och stirrar på något de aldrig tror sig få uppleva. ni bygger murar med taggtrådsstängsel, vakttorn och väktare för att skydda det ni värderar allra högst. ni målar in er i ett hörn och stänger omvärlden ute för att upptäcka att ni bara har varandra och allt det ni förut värderat så högt gick förlorat i jakten efter kärleken. plötsligt saknade ni bekymmer, problem och frågeställningar. världen blev för perfekt, ni blev ensamma och rädda, det kunde inte gå mer än fel.
nu går ni med två meters mellanrum och sneglar med sorgsna ögon, med en längtan efter den obekymrade, problemfria värld ni haft alldeles nyss. kärleken har flytt sin kos men lämnat ett hål av saknad, av längtan. men det kunde inte gå annat än fel, där ni stod inmurade i ett hörn. de gröna blickarna har blivit förbrående, dömande, skadeglada; ja se, inte håller kärleken, inte. och ni skulle ha det, ni som trott att ni var så överlägsna, så lyckliga, så kära. ja ni skulle ha det, säger deras blickar. inte håller kärleken, inte.
melaniepersson.
Kommentarer
Trackback