m.p.

ditt sätt att se på mig skrämmer mig ibland, det tillåter inga misstag, inga felsteg. du ser på mig med ögon av förundran, som om jag vore ett prickfritt helgon, som om jag aldrig gjort misstag eller i alla fall aldrig kommer göra några fler. det är som om du verkligen förväntar dig att jag alltid kommer gå med stadiga steg. inga snedsteg, inget vacklande, absolut inget fallande. det är som om du förväntar dig att jag har hela framtiden nerskriven och planerad. en plan jag tänker följa till punkt och pricka och aldrig ska jag gå snett, snubbla över gamla minnen eller falla på grund av för tunga tyngder.

du har skapat dig en bild av mig och satt mig på en tron högt över er andra. som om jag skulle runna regera ett rike med mina felfria handlingar och min prickfria utstrålning. dina ögon, dina blickar tillåter inga felsteg, inga misslyckande och det är som att smyga runt på en spikmatta där minsta feltramp kan leda till en förrödelse. det är som att gå på smala knarrande broar över vilda flodar, som att gå på lina över raviner. det är dömt att misslyckas, det borde även du se, fast att dina ögon är förblindade.

mest av allt skrämmer din reaktion mig, den reaktion som kommer uppstå när du inser att du har fel. att jag varken är prickfri, felfri eller ett helgon. att jag inte passar på tronen, att jag inte kan styra ett rike eller ett folk och att min utstrålning innehåller både hål och sprickor som inte går att laga eller förneka. mest av allt vill jag inte se besvikelsen som kommer mörka dina ögon och minst av allt vill jag möta den blick du då kommer få. och det skrämmer mig så mycket när du förväntar dig att jag bara kommer gå med stadiga steg. men mest av all skrämmer det mig för jag undrar om du hade klarat av att fånga mig om jag vacklade och föll.

melaniepersson.