17 november 2007,
Jag lyssnar inte längre, jag stänger fönstret
Inget värt nåt, som inte inger hopp
Jag rusar inte längre erat lopp
Jag står kvar, ser ingen plats för mig i mönstret.
jag vill ha svar fast att jag vet att inga frågor är ställda och jag vill ha svar på frågor som aldrig kommer bli ställda. jag vill se en klarhet och en mening med händelser som jag för länge sedan borde ha glömt. som borde ha raderats, för länge sedan. det finns en mängd frågor att ta upp, en mängd diskussioner att ta sig an. det kommer alltid finnas hundratals problem som vi kan hitta om vi vill, det kommer alltid finnas tusentals anledningar att ge upp. och dessa hundratals problem och tusentals anledningar kommer stå som konkurrenter mot en, två eller tre orsaker att lösa problemen, att inte ge upp, att inte säga farväl och hejdå riktigt än.
vi har väl aldrig någonsin ens för en sekund, trott att det skulle bli lätt. eller problemfritt. vi tog väl aldrig någonsin för givet att det skulle bli bra. eller fungera. men jag hade en förhoppning jag trodde jag delade med dig. jag hade en vilja jag trodde var din vilja också. din rastlöshet blev min, min sömnlöshet blev din. det blev overkligt bra för en tid. det blev lycka högt över normalnivå. och någon sade så ofta att regn följs av solsken, då följs också solsken av regn. jag tror denna någon hade rätt. men du var aldrig en undanflykt. du är inte min flyktväg, du är inte mitt gömställe. men du är en trygghet. du är en källa till något jag aldrig upplevt och som jag därför väljer att lämna utan namn eller närmare beskrivning. till den dag jag finner namn och närmare beskrivning.
jag hade en monolog i mitt huvud. det var en eventuell dialog, det fanns plats för dina ord, meningar och tankar. men alla ord jag hade gjort upp i mitt huvud att säga till dig, de känns nu bara fel och konstiga. jag antar att jag missbedömde situationen när jag skapade min monolog och tänkte över mina ord. jag som var så säker, ja, jag som visste så väl. jag hade en plan och jag hade dragit röda linjer över min karta. med vägar jag skulle gå, med ett tydligt mål dit jag ville nå. ja, jag var så säker. nu känns allting så meningslöst och det är som om jag förlorat dig ikväll, fast att jag nog inte borde känna så.
melaniepersson.
vi har väl aldrig någonsin ens för en sekund, trott att det skulle bli lätt. eller problemfritt. vi tog väl aldrig någonsin för givet att det skulle bli bra. eller fungera. men jag hade en förhoppning jag trodde jag delade med dig. jag hade en vilja jag trodde var din vilja också. din rastlöshet blev min, min sömnlöshet blev din. det blev overkligt bra för en tid. det blev lycka högt över normalnivå. och någon sade så ofta att regn följs av solsken, då följs också solsken av regn. jag tror denna någon hade rätt. men du var aldrig en undanflykt. du är inte min flyktväg, du är inte mitt gömställe. men du är en trygghet. du är en källa till något jag aldrig upplevt och som jag därför väljer att lämna utan namn eller närmare beskrivning. till den dag jag finner namn och närmare beskrivning.
jag hade en monolog i mitt huvud. det var en eventuell dialog, det fanns plats för dina ord, meningar och tankar. men alla ord jag hade gjort upp i mitt huvud att säga till dig, de känns nu bara fel och konstiga. jag antar att jag missbedömde situationen när jag skapade min monolog och tänkte över mina ord. jag som var så säker, ja, jag som visste så väl. jag hade en plan och jag hade dragit röda linjer över min karta. med vägar jag skulle gå, med ett tydligt mål dit jag ville nå. ja, jag var så säker. nu känns allting så meningslöst och det är som om jag förlorat dig ikväll, fast att jag nog inte borde känna så.
melaniepersson.
Kommentarer
Trackback
